Den 20 augusti var den bästa dagen i mitt liv. Jag blev Fru Eggert och Anders blev äntligen min äkta man! Det hade varit rätt dåligt väder i Göteborg under augustimånad och det oroade oss då vi planerade utomhusbröllop. Hade ju fått höra några gånger att ”regn på bröllopsdagen betyder tur” osv… Denna lördag vaknade vi upp till strålande sol och klarblå himmel. Vi hade verkligen vädergudarna på vår sida! Hela dagen befann vi oss i ett bubblande lyckorus i kärlekens tecken. Vi gifte oss i Karl IX:s kyrkoruin i Färjenäsparken (Göteborg). Våra familjer hade gjort allt så fint och bl a satt upp en stor blomsterbåge som fick vara ingången till ”kyrkan”. Min lillasyster Carin och min storebror Jens sjöng och spelade först Metallicas ”Nothing Else Matters” och sedan Sarah Dawn Finers ”Kärleksvisa”. Inte ett enda öga torrt! Prästen var rolig och underhöll alla. Inte minst när vi hann kyssa varandra innan han var färdig med sin predikan :) En blåskvintett tog täten efter vigselcermonin och trumpetade glada toner från parken till festlokalen. Middagen fylldes med massa skratt, underbara tal och sång. Jag och Anders sa att vi nästan får knipa oss hårt för att förstå att detta underbara verkligen händer! Efter middagen skickade vi upp 10 stora ljuslyktor som fick förgylla himlen ovanför oss. Därefter bröllopstårta och bröllopsvals. Etta James fick äran att förgylla vår dans med hennes ”At Last”. Därefter drogs dansen igång på riktigt! Min kollega Martin började med en riktigt fräck (inövad?) dans till ”Disco Inferno” och alla jublade. När han tänkte vara klar hoppade min kusins man Pär in och utmanade honom. Slängde av sig kavajen och började rulla med sin runda lilla mage! Detta drog igång hela partyt och alla dansade till morgontimmarna. Ont i fötterna hade nog alla flera dagar efteråt! Efter att bara ha sovit 3-4 timmar, vaknade jag och Anders och kunde knappt sluta skratta. Det ena minnet från dagen innan avlöstes med ett annat. Vi har en helt underbar familj och så fina vänner.

På måndagen bar det iväg på vår bröllopsresa. Först på tur stod Singapore för några nätter. Därefter Bali i två veckor och sedan tillbaka några dagar igen till Singapore. Resan var helt outstanding! Vi har fått se och upplevt så mycket och fått träffa så många underbara människor på resans gång. Inte minst ätit gott också.

Väl tillbaka till Göteborg och vardagen blev jag självklart rejält förkyld. Mest synd om mig i hela världen. Så kändes det… Tills min pappa ringde…

Min syster hade klagat över att hon i två månaders tid blivit lite yr, illamående, haft lite feber, ont i ryggen etc. Alla grejer hände dock separat så ingen av oss tänkte att det var något att kolla upp. Tills hon var med min mamma på stan och blev så yr att hon inte kunde resa sig. De åkte in på Akuten i Lund och fick hjälp direkt. Tydligen var proverna så talande att diagnosen kom inom någon timme.

Min mobil ringde. Det var pappa.
Jag: ”-Hej! Hur har det gått? Har ni fått reda på något än?
Pappa, efter ett långt andetag: ”-Det är inte bra … De säger att Carin fått leukemi….

Världen under mina fötter försvann.

Leukemi? Det är ju cancer. Min syster kan inte ha cancer! Hon är ju bara 23 år. 23-åringar får inte cancer, det är ju gamlingar eller möjligtvis sådana stackars barn man hör om på TV-galor. Men inte MIN syster!!! Inte min syster, det måste vara fel…

Jag och Anders åkte ner till Skåne direkt. Bilresan från Göteborg till Lund kändes som den tog längre tid än flygresan hem från Singapore. Miljoner av tankar irrade omkring i mitt huvud. Många väldigt svarta. Det var då jag bestämde mig. Tänka dumma tankar gör någon som gett upp och jag har inte ens börjat. Som att kasta in handuken innan ens loppet har börjat. Jag är min pappa upp i dagen och vi är planerarna i familjen. Pappa kunde omöjligt vara den starka i denna situation, så det fick bli jag som tog den rollen nu.

När vi kom till mitt föräldrarhus ringde jag min syster. Vi pratade länge, väldigt länge. Ens hjärta slits i tu när man hör ”-Sara, jag vill inte dö. Jag vill inte dö!” och hur skulle jag kunna vara den starka? Ville själv bara stoppa bandet och spola tillbaka. Välja ett annan väg, inte den väg som innebar att min fina söta underbara syster hade leukemi. Men livets band går bara inte att stoppa eller spola tillbaka. Min syster hade leukemi och det var ett faktum. ”Deal with it, för fan!” sa jag till mig själv.

Tidigt på morgonen mötte jag min syster vid stora entrén vid Lunds Universitetssjukhus. Vi kramades och grät. Det var dags för att ta mer tester, bland annat benmärgsprover och oändligt många blodprover. Den snälla sjuksköterskan bad lite om ursäkt för att hon behövde ta så många böodprover. Min syster, som alltid är positiv och humoristisk, sa med glimten i ögat ”-Ta så mycket du vill! Jag vill ändå inte ha det!”.

De kommande dagarna spenderades genom att äta, ta en promenad till kafeterian (kommer inte så långt med droppstång) och få besök från familj och vänner.

När väl den detaljerade diagnosen kom berättade läkaren Daniel att hon hade något som kallades Kronisk Myeloisk Leukemi (KML). I vuxen ålder har det skett en förändring i två kromosomer som gör att de inte slutar producera vita blodkroppar. Det var därför Carin hade ett värde på över 400 (150 normalt) vitablodkroppar samt ett värde på ca 800 (4-9 normalt) blodplättar (trombocyter). Med ‘kronisk’ betydde det att hon kommer ha det hela livet. Behandlingen idag är genom dagligen medicinering. Medicinerna gör att den håller de två kromosomerna i schack så att de inte producerar mer än vad som behövs. För några år sedan var behandlingen strålning då och då. Jag och min syster lever båda med en iPad i ena handen och en iPhone i andra, och hade vi läst att KML drabbar folk över 60 och Carin är ju bara 23? Läkare Daniel berättade att ca 10% är runt 20-årsåldern. Sådan information kunde man inte läsa om på t ex Cancerfondens hemsida eller liknande ställen. När man lever i dagens informationssamhälle är det en självklarhet att söka information själv. Att då inte hitta något om ung cancer var lite frustrerande. Vad vi däremot fann var just organisationen Ung Cancer som just tar upp denna frågan. Mycket information och stöd finns för barn med cancer och äldre med cancer. Gruppen däremellan är bortglömd i dagens Sverige. Andra länder har t ex kompishotell där den sjuka kan få stöd av sina vänner. Ung Cancer har även gjort en alldeles fantastisk video som heter ”Det är okej att känna” och som sprids på YouTube, Facebook, Twitter etc. Se den och sprid den gärna till dina vänner.

Men tillbaka till min syster Carin och behandlingen av KML. Innan medicinen för sjukdomen kunde påbörjas behövdes det en rejäl omgång av cellgifter. Detta för att få ner den höga nivån av vitablodkroppar.

Cellgifter ja… De heter ju ‘gifter’ av en anledning.
Dagarna efter första cellgiftstabletterna intagits kände Carin sig öm i hela kroppen, som om hon tränat slut på kroppen. Läkare Daniel berättade att cellgifter slår ut cellväggarna och det kan kännas så. Till cellgifterna tillkom också att hon skulle få i sig 4 liter vätska/dag (2l genom dropp och 2l dricka), inga konstigheter. Medicin för att skydda njuren behövdes också. Dessa togs däremot bort förra helgen, då Carin fick utslag över hela kroppen som kliade så mycket att hon inte visste var hon skulle ta vägen. Man står så maktlös när sådant händer. Kliandet försvinner ju inte genom en Alvedon eller liknande.

I onsdags fick hon sina mediciner mot KML. Dessutom visade det sig att hon har fått kraftig urinvägsinfektion pga slaggprodukterna från cellgifterna som vill ut. 11 tabletter om dagen ska hon ta, på olika tider och självklart ska vissa tas med mat och andra på fastande mage. Min syster svarade att hon numera är ett vandrande apotek, men har inställningen att hon tagit den bästa nitlotten i livets lotteri! Tänk att ha den härliga synen på livet när det är tufft!

Just nu sitter jag på X2000 ner till Lund. Igår fick Carin åka in akut pga att hon hade mycket svårt att andas. Diagnosen blev att hon nu även fått dubbelsidig lunginflammation. På Carins Facebook-sida igårkväll kunde man läsa ”-Ligger inne igen, nu för dubbelsidig lunginflammation. Nu är det fredagsmys, typ!”. Imorse ringde pappa igen och berättade att hon fått problem med andningen och att hon skulle skiktröntas igen för att utesluta propp i lungorna. Beskedet var sedan att de, som tur var, bara kunde konstatera lunginflammationen. Nu är jag snart framme vid Lunds station. Carin vet inte att jag är på väg ner. Ska krama henne hårt :)

På vårt bröllop sjöng Carin Kärleksvisan till oss. Nu sjunger jag samma ord tillbaka till dig, Carin. Älskar dig!

Var inte rädd, jag går brevid dig.
Kom ta min hand,jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar,jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

.

Cancerfonden.

 

Malins hand i Carins – en insamling i kampen mot cancer

En av Carins bästa vänner har startat en insamling tillsammans med Cancerfonden. Insamlingen heter ”Malins hand i Carins – en insamling i kampen mot cancer”.

Vill du vara med i kampen och skänka 50kr?

SMS:a ”BESEGRA 5767″ till nummer 72988. Om du skriver in ditt namn efter insamlingens idnummer kommer det att synas på gåvan. Annars blir din gåva presenterad som anonym. Exempel: BESEGRA 5767 Johan Ek

Vill du skänka mer eller kolla hur det går med insamlingen. Klicka på denna länk: http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=5767

.

Tack från hela mitt hjärta,

Sara Eggert

.